elina

Jag är ju konstig. Jag gillar inte har inga känslor för någon. Jag kan inte
bli kär i någon det är nog en defekt jag har. Därför ska man inte bli kär
i mig heller. Jag har fått dig att försvinna med min egen benhårda vilja.
Ändå börjar jag gråta. Jag ligger med ögonen öppna i förvåning och grinar
utan att fatta varför. Jag tittar på det blåa skenet från stereon och gråter
som om jag var tretton oförstörd och fortfarande blev ledsen för saker folk
gjorde och sa om mig. Jag är ju konstig face it men om jag bara vill vara jag,
om jag vill vara någon man kan bli kär i, om jag vill kunna bli kär, om jag vill
klara av att ha känslor, vem ska jag säga det till då?

Jag håller på att få migrän. Jag har en kula i tinningen som rör sig när jag
rör mig. Jag sa att jag älskade dig det är som att minnas en barnbok med
brorsan. Som att han kramar mig tyst innan han lägger sig. Att ligga i
lillasysters nittiosäng på varsin sida om henne och garva åt Jurassic
Park. Som att han säger att vi inte har kvar de bästa gastonalbumen för
han kunde läsa när han var fem och rev ut varje sida han läst klart.
Dricka te klockan ett och garva åt tidningar om mat, vadsomhelst varvat
med tystnad.

Och vi sitter helt tysta på hans madrass, jag äter falafel och tänker på
att jag inte vill att min familj ska flytta fast jag kommer flytta härifrån
först ändå får jag en klump i halsen av tanken att inte kunna komma hem.
Och vi är helt tysta tills han säger
"Någon gång måste de ju flytta"
Utan att jag sagt ett ord.
"Hur vet du vad jag tänker?" Frågar jag.
Vi tänker väl likadant svarar han.

Det är jävligt underligt.