elina

Hela havet stormar
och du säger att jag ser konstig ut
jag ser inte konstig ut och en stol blir inte över till mig
något har spelat en sång på ditt bäcken
något har använt dig i sin konst, något har
rämnat för dig, under dig
före mig

jag ser konstig ut i spegeln, bakom linsen
och när jag ser ner på mig själv
ur dina pupiller
jag har en ganska angenäm känsla av att något är fel
som om jag vet nåt ingen annan vet
när jag vet vad som är fel blir den antagligen disaster eller
bara ingenting
jag har ord i min kropp som inte ordnar sig
det ordnar sig inte men jag är så trött på det att jag inte ens bryr mig
mitt tangentbord fungerar bara om jag skriver korrekt med alla fingrar
jag ser konstig ut
jag bryr mig inte
förut fick den här känslan av tomhet i mig att försöka döva och samtidigt höja volymen
genom att ägna mig åt diverse självförminskande förödelser för att sedan vakna på
natten och dreglande gråta med bankade bakom bröstbenet som om någon försökte
ta sig ut
jag kände något
jag var nöjd och visste inte bättre och mådde illa dygnet runt och föraktade mig och
alla andra gränslöst
och detta är varför vardagen inte tilltalar mig snarare gör mig skräckslagen
som om jag sitter i ett ljudisolerat akvarium och alla känslor är utom räckhåll
på andra sidan glaset
därför så beroende
om ingen får mig att känna så slutar jag känna
utom till bröderna lejonhjärta
om skorpan har ett lejonhjärta har jag ett katthjärta
och det brister

-
-