elina

Det är någonting med hur jag lärde mig att tacka ja. Även när jag inte ville. Hur jag lärde mig alla vettiga kommentarer och att få folk att tycka saker jag vill att de ska tycka. Det är någonting med det här stället. Med att andas deras luft, lyssna på vad de säger här. Vad de säger om varandra, till varandra. Vad de säger om mig. Jag vill inte.

Det är någonting med att inte kunna hålla sig till sanningen.
Vem vill hålla sig till sanningen? Sanningen är större än vad
du är.

Det är någonting med att jag märker att jag ljuger jävligt bra, så bra att jag tror på det själv. Och det är för mig själv jag ljuger, jag skriver vad jag känner i mitt huvud oc sedan känner jag ingen skillnad.

Jag tror det ligger i generationen, i sättet vi blundar och saker blir som man tror att de är, inte som de är. Ljuger man för sig själv så blir det genast lättare att underhålla sanningen för andra. Om ingen vet har det inte hänt.

Vem vill hålla sig till sanningen?
Det är scary som fan.
Jag måste bli vuxen.

Jag blir förvånad över hur mina föräldrar blivit förvånade under hela mina
tonår. De tänker att de gjorde allting rätt varför är hon såhär? Och jag är ingen teenager längre. Jag har ingenting att skylla på.

Det är någonting med hur hatisk jag kan bli. Pappa säger alltid att jag alltid varit on/off, att när jag var liten var jag antingen skitförbannad eller jätteglad. Och jag är ju sådär.

Det är någonting med hur det känns som om jag ska gå sönder över allting jag känner över människor, över havet, för att helt plötsligt känna ingenting, jag orkar inte med er.

Allting blir intrasslat i långa diskussioner om varför, hur, vad gör du, varför gör du såhär? Det blir som taggtråd, det river och ju mer jag kämpar desto djupare skär det. Varför ska jag förstå? Jag är inte intresserad av er, jag är inte intresserad av vad ni tycker om valsång, om vad jag skriver, om ni tycker att Felicia kemppi har något annorlunda, om ni gillar mitt skratt.

Jag vill inte att vem som helst ska förstå, att någon ska försöka ta det som är mitt. Varje gång jag har samlat på mig tillräckligt mycket helheter är det någon som sparkar in dörren. Det är någonting med att bli kritiserad, med känslan av att inte se sig själv. Jag ser mig i spegeln men jag ser ingenting. Det är någonting med det svaga minnet av känslan av att beudra sig själv, med att vara självklar auktoritet, att inte behöva fundera. Det är någonting med alla människor här, något jag inte kan sätta fingret på. Det är någonting med att hävda sig. De tror att de fattar de tror att de vet hur jag är, men jag vill inte.

Det är någonting med skillnaden på att älska någon, bry sig om någon och behöva någon. Det är någonting med att vara kär som jag är men som jag inte förstår. Varför ska jag förstå? Det är någonting med att andas din luft, med att höra vad du säger, vad det säger om mig.

Och varje gång jag blundar är det någon som stänger dörren om oss.