elina

Nyss när jag satte på kaffe åkte det förbi en kille på en sånhär liten
crescentmoppe med randig tröja och keps och ryggsäck skateboard
på pakethållaren. Precis en sån jag ville ha när jag var fjortonfemton.
(kille alltså, varken moppen, tröjan, kepsen eller ryggsäcken)
Någonting med lukten, frisyren, koncentrationen, händerna.
När man gav sig in i det med en jävla massa hjärta visade det sig
alltid att man inte hade så mycket att hämta som man trott. Att det
bara var man själv som målade upp världar och bilder innuti huvudet och
verkligheten bara var kinden mot betonggolv och cigaretter och
sommaren var så kort, det tog så lång tid att förstå, man stod med sin
sjuåringshjärna och sjuåringsögon och förstod inte.
Så man blev full och väck och grinade.

Jag menar herregud de var ju femtonsextonåriga snubbar och nu fyller
man tjugoett och jag menar, herregud igen så mycket bättre har det
inte ens blivit. Det är mer som om sprickan växer och man gör sig inte
illa lika ofta men när man väl gör sig illa är det tusen gånger värre,
misstagen blir inte misstag utan personlighetsdrag. Och man gör sig
illa. Det mesta kan man ändå hålla på behörigt avstånd, rucka på
förutsättningarna, här är det jag som är bäst spelar ingen roll vad ni
gör. På ett sätt var det tillochmed bättre att vara fjorton, inga väggar och
gränser och isblock inuti, bara känslor som rann ut över alla bredder
och en enorm ability att grina över saker. Jag sörjer att allting blev så
förstört, att allting hände, att jag inte fick tillbaka min kropp och min
blåögdhet.

Man har en sån enorm möjlighet att göra varandra så jävla illa. Och jag
ska säga dig att jag tänker på det här varje dag. Jag har tänkt så mycket
på det här. Men ändå är mina sjuåringsögon stora och oförstående på
hur man kan, på hur man kan och händer runt handleder.

Och hela den här bilden alla verkar ha i huvudet och frågan är vad det
ska defineras som, hela den här grejen som i brist på bättre ord kallas
kärlek och som oftast i praktiken inte fungerar. På ett eller annat sätt.
För det är inte kärlek det handlar om. Det är att man är så rädd att vara
ensam och man är så rädd att vara ensam att man inte riktigt fixar sig
själv. Och utifrån den desperationen är det svårt att pricka rätt, att inte bara
ta någon och fästa sig vid och fascineras av och lukta på halsen och vara
hög och blind och slippa tänka på allt det där som kryper som feta ångestlarver
under huden. Men fixar du inte dig själv fixar ingen annan dig heller. Alla människor
har ju någonting som går att älska. Men alla människor kan inte se så rakt på
dig och se allt det där hos dig som är så värdefullt och älskvärt. Och kan
han inte det så är han inte värd det.

Att det tog så lång tid för en att fatta vidden av hur mycket man kan
använda saker som redskap i destruktivt syfte. Och det fanns stunder
då jag tänkte att jag bär det här, jag är så jävla stark, jag tar kärleken i
min famn, sväljer den hel, jag kan älska för två när du skriker.
Men är det inte samma som jag känner för min dotter så är det
inte kärlek. Det är som om man har någonting fint och bra i händerna
men man tappar det hela tiden, tappar ut allting, allting går till spillo,
varenda droppe.
Det är så man lär sig.

Jag ber för zorro lite idag, till min egen hypotetiska gud eller moder jord
eller vad jag nu ska be till. Paulina är spysjuk och jag är rädd för spysjuka.
Annars var gårdagen sjukt mysig och allt var sommar och det känns så
jävla bra i mig just nu. Jag kan vara kär i alla igen.
Litegrann. Folk är värda det.