elina

Ja jävlar. Jag får tics av mitt liv. Inte för att jag har så jävla mycket att klaga på egentligen, eller kanske just därför. Ibland önskar man att man verkligen mådde kasst så att nån kunde bli rädd och ta en i kragen. Ibland när förståndet glömmer sig. Jag vet, det är ingen bra ide. När man mår så kasst att nån blir rädd och tar en i kragen så hjälper det ändå inte och då är det inget kul alls. Jag får tics av mitt liv, lite som jag får tics av datorer när jag verkligen har som kortast stubin. Som när datorn hänger sig och man känner hur hela kroppen drar ihop sig av irritation. Som att någon som är tyst får mig att bli jobbig och gapig för att jag får ångest som måste ut nånstans. Jag borde inte. Jag blir jobbig och gapig av mitt liv. Min kropp drar ihop sig av irritation. Min kropp drar ihop och sluter sig kring alla outnyttjade möjligheter och runt all outnyttjad glädje jag inte känner. Jag känner mig inte ledsen eller arg heller. Men det är all den här glädjen. Latent, det vet jag vad det är nu. Hela jag är fanimig latent. Som dagar som den här dagen, då det känns som att man svävar alla andra dagar och just den här lördagen träffar marken med en dov duns. Eller marken som träffar en. Den här typen av dagar trycker ner mig på knä, jag går igenom saker jag skulle vilja göra och ingenting av det känns som realism, och vad som helst är bättre än det här. Varsomhelst utom här där jag inte kan prata. Nej. Varsomhelst är inte rätt uttryck, för värre är nästan där man är med någon man försöker prata med men som inte lyssnar, någon som frågar när den inte vill veta svaret. Det låser alla oupplösta knutor inuti till en enda härva, jag vill inte prata om det. Jag vill inte prata om det. Alltså, jag vill inte. Det är ett behov av att glida ur sig själv, någon annan. Jag vill inte vara här med mig själv just nu. Inte just nu. Ofta men inte nu. Och jag tycker inte om mig själv när jag överdriver och jag tycker inte om tanken på att se mig själv utifrån, hur högt jag pratar eller hur mycket jag syns. Det får mig att vilja gömma mig, dra ihop mig. Tanken på att folk tror att de vet hur jag är, vem jag liknar och vad jag känner och inte känner, det ger mig verkligen the creeps. Så är det inte. Jag är inte sådär. Jag bara springer ifrån mig själv hela tiden. Jag bara springer som fan. Och jag vet inte hur mycket jag vunnit eller förlorat på det, vem jag förlorar. Vem som tror något som inte är sant, inte vill lära känna mig, om jag vill anpassa mig så de vill lära känna mig. Jag har aldrig känt så tydligt förut hur rädd jag är för att människor ska.. Hur mycket jag använder olika saker mot människor och hur mycket jag tar åt mig. You can't win them all. Men idag är som sagt en dålig och överkänslig dag full med pms och allmäna gråtattacker över typ sjunde himlen. Idag är en dag för händer under filtar och te och film eller många glada människor som pratar om saker de tycker om. Jag tror inte det blir riktigt så om jag inte har mycket tur. Idag är en dag av att ta upp saker jag inte vill kännas vid. Ja, jag älskar dig. Jag älskar dig fortfarande. Och jag vet inte hur älska defineras men jag vet, jag vet att jag älskade dig och det spelar ingen roll att gå vidare och sånt jag vet inte om det har med saken att göra. Jag gick vidare för längesen. Och jag vill inte prata om det för jag tror inte jag blir förstådd, jag vill inte prata om det för jag vill inte säga saker som får allt att låta som något som varit fel. Som kanske varit så fel och jag vill inte veta. Jag slutar inte älska någon. Så håll käften, låt mig vara. Låt mig göra som jag vill.
Alla ställen där jag bara varit full nu
det är så jävla symboliskt