elina

jag blir jätteintresserad av vissa människor, och sedan när jag upptäcker att de inte håller måttet blir jag irriterad snarare än besviken, arrogant snarare än medlidande. jag har inte mycket till övers för sådana som du, jag har inte det. jag blir så inställd på att älska någon, jag blir så inställd på att hjälpa till, förverkliga, säga allt som är bra. men sen nånstans på vägen (stigen) tappar jag allt det där. jag blir så oinspirerad, och du är så negativ. du är så undanglidande. jag vill inte springa efter, jag har sprungit efter så jävla mycket och jag sätter ner foten här. jag vill inte, orkar inte. jag betackar mig. och fan vad jag hatar när folk tycker synd om sig själva, fan vad jag avskyr all självcentrering och att ingen lyssnar på vad man säger, fan vad jag avskyr att jag själv är precis likadan, fan vad jag är på dåligt humör just nu, för såhär känner jag inte alltid, men just nu, fan vad jag hatar det. fan vad jag hatar att lyssna på sånt jag egentligen skiter i och försöka komma på nåt bra att säga och få prestationsångest (!) och inte säga tillräckligt bra, inte trösta tillräckligt bra, jag kan inte läka dina sår, de är för djupa, det angår mig inte, jag har inget ansvar för det här. och fast man försöker får man aldrig ett jävlashit tillbaka. fast man bryr sig så att det gör ont i hjärtat och fast man nästan börjar grina för att man så gärna vill att nån ska vara glad, för att man inte vill att nån ska vara ledsen. fast man försöker blir ingen gladare. jag vill inte tycka synd om dig, du vet inte alls vad jag har varit med om och gått igenom, du bryr dig inte ens om att fråga. folk är inte intresserade, och jag hatar det. jag gillar inte när folk är intresserade heller, eller, yay, när de är intresserade på låtsas, det är för det mesta på låtsas. och när jag säger för mycket får jag ångest för att jag har stjälpt ut för mycket av mig själv hos någon som det läcker rakt igenom. och jag berättar aldrig för någon vad jag varit med om och gått igenom, och jag vet precis varför men jag kan inte förklara. såhär är det: in genom ena örat och ut genom det andra. klockan blir för mycket, jag borde sova; jag kan inte.