The girl and the backside
Varför har alla män som grej att säga "Jag tycker du verkar vara en jättego
tjej." Alltså, seriöst. 1. Jag spyr. 2. Jag är ingen jättego tjej. Är det något
jag inte är så är det fan en jättego tjej.
BRUN
Ni fattar inte hur brunt det här är för mig.
Hatar mina jävla svennepigment.
Fet har jag blivit också, men jag orkar fan inte.
Sayonara
Hatar mina jävla svennepigment.
Fet har jag blivit också, men jag orkar fan inte.
Sayonara
Jag tänkte alltid världen om dig
Jag trodde att det skulle vara kallt regnigt och jobbiga beslut att komma
hem, men så kommer man hem och det är sol och allting är redan bestämt.
Det finns inga alternativ. Det är värre med sånt man inte förväntar sig. Det
är värre om man inte redan vet. När jag var yngre fanns det regler men nu
verkar det inte finnas någonting att falla tillbaka på fast man vill. Det enda
jag kan göra för min egen skull är att vara bättre, inte göra om alla misstag igen.
Jag skulle aldrig kommit tillbaka hit, jag vet det nu. Här går allting i cirklar tills ingenting betyder något längre. Det finns inga riktlinjer eller ramar för vad man kan göra mot varandra.
Det är jobbigt att sluta bry sig. Sluta bry sig om människor. Men jag inser att
jag har slut att bry mig om er. Jag gör fan mentalt slut med mitt liv nu.
Finns ingenting kvar i mitt huvud som inte behöver bytas ut.
hem, men så kommer man hem och det är sol och allting är redan bestämt.
Det finns inga alternativ. Det är värre med sånt man inte förväntar sig. Det
är värre om man inte redan vet. När jag var yngre fanns det regler men nu
verkar det inte finnas någonting att falla tillbaka på fast man vill. Det enda
jag kan göra för min egen skull är att vara bättre, inte göra om alla misstag igen.
Jag skulle aldrig kommit tillbaka hit, jag vet det nu. Här går allting i cirklar tills ingenting betyder något längre. Det finns inga riktlinjer eller ramar för vad man kan göra mot varandra.
Det är jobbigt att sluta bry sig. Sluta bry sig om människor. Men jag inser att
jag har slut att bry mig om er. Jag gör fan mentalt slut med mitt liv nu.
Finns ingenting kvar i mitt huvud som inte behöver bytas ut.
Det här är liveet
Äro
Häromdagen när min broder kom hem och hade varit i grekland och var
alldeles brun och lockig skulle jag säga "Tjena snygging du ser ut som en
grekisk gud" Men då råkade jag säga "Tjena snygging du ser ut som en
grekisk bög" Istället...
alldeles brun och lockig skulle jag säga "Tjena snygging du ser ut som en
grekisk gud" Men då råkade jag säga "Tjena snygging du ser ut som en
grekisk bög" Istället...
Jag lägtar efter er så jag blir tokig
Folk är fittiga och jag blir uttråkade. Det är så jävla banalt. Kommer jag
aldrig bli tillräckligt gammal för att slippa? Kan inte brudhjärnor bli vuxna
hjärnor någon gång?
Jag orkar inte ens bli irriterad längre. Det är så sjukt jävla TRÅKIGT med
andra människor, prat om varandra vem har sagt vad till vem om vem,
hit och dit.
Jag hatar det där, hatar att bli inblandad. Jag bryr mig fan inte. Fatta.
Jag saknar naturen och djur och konst och bra film och böcker och
ordentliga diskussioner.
Jag kräks på folk alltså. De är så tråkiga.
Lame.
Utterly bewildered
1. Jag är sjuk. När man är förkyld vet man inte om man är sjuk eller ej.
Man mår helt ok ba lite snorig, sen plötsligt är man dödligt miserabel och
somnar med sista Harry p boken i fejan och har migrän och näsan fräts
sönder och ögonen rinner, och Ludde ba "Och man säger att killar
överdriver när de är förkylda."
:(
2. Jag röker typ aldrig, men så fort jag ska nånstans eller så, ska göra
nåt utanför rutinerna (De får jag har) så vill jag genast röka. Typ om
jag ska träffa människor, då börjar jag genast räkna in cigg i beräkningarna.
Eller om jag är nervös.
Den festivalgrejen att man röker hela tiden, det är ju för att det är gött så, visst.
Men samtidigt just den grejen att det är lite otryggt och en massa folk man inte
känner, då behöver man en cigg mellan sig och dem. Jag och min cigg. Mot er. Typ.
3. Jag hade bestämt att jag och Casper skulle se Narnia-filmerna igår. Jag var pepp,
invirad i mitt täcke och mitt snor. Efter typ halva första filmen tröttnade han.
Han tyckte inte de var nåt vidare. Han sa att det var för barn. "De är ju för barn."
Sa han. Jag blev inte alls sur. Inte alls.
Caring is creepy
Det är någonting med hur jag lärde mig att tacka ja. Även när jag inte ville. Hur jag lärde mig alla vettiga kommentarer och att få folk att tycka saker jag vill att de ska tycka. Det är någonting med det här stället. Med att andas deras luft, lyssna på vad de säger här. Vad de säger om varandra, till varandra. Vad de säger om mig. Jag vill inte.
Det är någonting med att inte kunna hålla sig till sanningen.
Vem vill hålla sig till sanningen? Sanningen är större än vad
du är.
Det är någonting med att jag märker att jag ljuger jävligt bra, så bra att jag tror på det själv. Och det är för mig själv jag ljuger, jag skriver vad jag känner i mitt huvud oc sedan känner jag ingen skillnad.
Jag tror det ligger i generationen, i sättet vi blundar och saker blir som man tror att de är, inte som de är. Ljuger man för sig själv så blir det genast lättare att underhålla sanningen för andra. Om ingen vet har det inte hänt.
Vem vill hålla sig till sanningen?
Det är scary som fan.
Jag måste bli vuxen.
Jag blir förvånad över hur mina föräldrar blivit förvånade under hela mina
tonår. De tänker att de gjorde allting rätt varför är hon såhär? Och jag är ingen teenager längre. Jag har ingenting att skylla på.
Det är någonting med hur hatisk jag kan bli. Pappa säger alltid att jag alltid varit on/off, att när jag var liten var jag antingen skitförbannad eller jätteglad. Och jag är ju sådär.
Det är någonting med hur det känns som om jag ska gå sönder över allting jag känner över människor, över havet, för att helt plötsligt känna ingenting, jag orkar inte med er.
Allting blir intrasslat i långa diskussioner om varför, hur, vad gör du, varför gör du såhär? Det blir som taggtråd, det river och ju mer jag kämpar desto djupare skär det. Varför ska jag förstå? Jag är inte intresserad av er, jag är inte intresserad av vad ni tycker om valsång, om vad jag skriver, om ni tycker att Felicia kemppi har något annorlunda, om ni gillar mitt skratt.
Jag vill inte att vem som helst ska förstå, att någon ska försöka ta det som är mitt. Varje gång jag har samlat på mig tillräckligt mycket helheter är det någon som sparkar in dörren. Det är någonting med att bli kritiserad, med känslan av att inte se sig själv. Jag ser mig i spegeln men jag ser ingenting. Det är någonting med det svaga minnet av känslan av att beudra sig själv, med att vara självklar auktoritet, att inte behöva fundera. Det är någonting med alla människor här, något jag inte kan sätta fingret på. Det är någonting med att hävda sig. De tror att de fattar de tror att de vet hur jag är, men jag vill inte.
Det är någonting med skillnaden på att älska någon, bry sig om någon och behöva någon. Det är någonting med att vara kär som jag är men som jag inte förstår. Varför ska jag förstå? Det är någonting med att andas din luft, med att höra vad du säger, vad det säger om mig.
Och varje gång jag blundar är det någon som stänger dörren om oss.
Det är någonting med att inte kunna hålla sig till sanningen.
Vem vill hålla sig till sanningen? Sanningen är större än vad
du är.
Det är någonting med att jag märker att jag ljuger jävligt bra, så bra att jag tror på det själv. Och det är för mig själv jag ljuger, jag skriver vad jag känner i mitt huvud oc sedan känner jag ingen skillnad.
Jag tror det ligger i generationen, i sättet vi blundar och saker blir som man tror att de är, inte som de är. Ljuger man för sig själv så blir det genast lättare att underhålla sanningen för andra. Om ingen vet har det inte hänt.
Vem vill hålla sig till sanningen?
Det är scary som fan.
Jag måste bli vuxen.
Jag blir förvånad över hur mina föräldrar blivit förvånade under hela mina
tonår. De tänker att de gjorde allting rätt varför är hon såhär? Och jag är ingen teenager längre. Jag har ingenting att skylla på.
Det är någonting med hur hatisk jag kan bli. Pappa säger alltid att jag alltid varit on/off, att när jag var liten var jag antingen skitförbannad eller jätteglad. Och jag är ju sådär.
Det är någonting med hur det känns som om jag ska gå sönder över allting jag känner över människor, över havet, för att helt plötsligt känna ingenting, jag orkar inte med er.
Allting blir intrasslat i långa diskussioner om varför, hur, vad gör du, varför gör du såhär? Det blir som taggtråd, det river och ju mer jag kämpar desto djupare skär det. Varför ska jag förstå? Jag är inte intresserad av er, jag är inte intresserad av vad ni tycker om valsång, om vad jag skriver, om ni tycker att Felicia kemppi har något annorlunda, om ni gillar mitt skratt.
Jag vill inte att vem som helst ska förstå, att någon ska försöka ta det som är mitt. Varje gång jag har samlat på mig tillräckligt mycket helheter är det någon som sparkar in dörren. Det är någonting med att bli kritiserad, med känslan av att inte se sig själv. Jag ser mig i spegeln men jag ser ingenting. Det är någonting med det svaga minnet av känslan av att beudra sig själv, med att vara självklar auktoritet, att inte behöva fundera. Det är någonting med alla människor här, något jag inte kan sätta fingret på. Det är någonting med att hävda sig. De tror att de fattar de tror att de vet hur jag är, men jag vill inte.
Det är någonting med skillnaden på att älska någon, bry sig om någon och behöva någon. Det är någonting med att vara kär som jag är men som jag inte förstår. Varför ska jag förstå? Det är någonting med att andas din luft, med att höra vad du säger, vad det säger om mig.
Och varje gång jag blundar är det någon som stänger dörren om oss.
Inte bra alltså.
Satan. Jag kom på en sak.
Och du kommer aldrig förklara för mig vad det är, och jag tror inte jag kan förstå om du inte gör det. Kanske förstår jag då ändå mer än vad du gör, du vet antagligen inte alls. Okej, hands down. Jag har ingen att analysera längre, jag har ingen att klura ut. Och jag tänker och tänker och jag vet inte om jag vill ha det eller inte. Och jag tänker och tänker och ingenting går ihop här, det bara krockar och kolliderar, och jag som brukar ha så jävla bra koll på hur jag känner och varför och vad det betyder. Just nu har jag ingen koll alls. Och jag tänker och tänker och jag inser att det ofta inte har med människor att göra, utan att jag vill klura ut saker och får för mig att människor är nåt jag vill klura ut och sen blir jag så himla besviken när de inte är det. Jag tänker mig att alla människor är likadana och likadana som mig, men det är de ju inte.
Michelle min Michelle sa till mig på sitt raka arab viftamedhandensätt, hon sa det på ett helt annat sätt men, att jag gör sådär varje gång någon får upp ögonen för mig så får jag upp ögonen tillbaka, älskar någon mig så älskar jag dem också. Det är då man kanske borde börja tänka på om man verkligen gör det, älskar dem, tycker om dem, vill ha någonting med dem att göra. De visar sig alltid vara assholes och skitmänniskor in the end.
Hur orkar vi med varandra allihopa?
Hur orkar vi med varandras svinighet, hur orkar vi med oss själva?
När jag sårar någon mår jag dåligt hur länge som helst, jag blir så förvirrad när andra människor inte fungerar på samma sätt. De bara reser sig och går, vänder inte ens på huvudet. Och mitt i alltihopa så måste man minnas att vad som än hänt så är det inte mitt fel, inte mig det är fel på, och även om det är mitt fel så är inte jag dålig för det. Jag förstår inte varför jag har problem men det här. Jag BORDE inte ha det, alltså. Jag kommer bli tvungen att bli såndär som skriver listor med mina bra egenskaper och står framför spegeln och bara du är bra! Jag tycker ju att jag är jävligt bra egentligen. Det är ju därför det liksom inte går ihop när jag inte är det, och när andra inte tycker att jag är det.
Jag vill så gärna ge folk en chans, så sumpar de den.
Jag har så svårt att ta mig ur saker jag gett mig in i. Det är därför jag helst inte ger mig in i någonting. Det är därför jag ger mig in i saker hela jävla tiden trots att jag helst inte gör det. För älskar någon mig vill jag så himla gärna ge dem en chans. Åh, jag vill så gärna ge folk en chans.
Och du kommer aldrig förklara för mig vad det är, och jag tror inte jag kan förstå om du inte gör det. Kanske förstår jag då ändå mer än vad du gör, du vet antagligen inte alls. Okej, hands down. Jag har ingen att analysera längre, jag har ingen att klura ut. Och jag tänker och tänker och jag vet inte om jag vill ha det eller inte. Och jag tänker och tänker och ingenting går ihop här, det bara krockar och kolliderar, och jag som brukar ha så jävla bra koll på hur jag känner och varför och vad det betyder. Just nu har jag ingen koll alls. Och jag tänker och tänker och jag inser att det ofta inte har med människor att göra, utan att jag vill klura ut saker och får för mig att människor är nåt jag vill klura ut och sen blir jag så himla besviken när de inte är det. Jag tänker mig att alla människor är likadana och likadana som mig, men det är de ju inte.
Michelle min Michelle sa till mig på sitt raka arab viftamedhandensätt, hon sa det på ett helt annat sätt men, att jag gör sådär varje gång någon får upp ögonen för mig så får jag upp ögonen tillbaka, älskar någon mig så älskar jag dem också. Det är då man kanske borde börja tänka på om man verkligen gör det, älskar dem, tycker om dem, vill ha någonting med dem att göra. De visar sig alltid vara assholes och skitmänniskor in the end.
Hur orkar vi med varandra allihopa?
Hur orkar vi med varandras svinighet, hur orkar vi med oss själva?
När jag sårar någon mår jag dåligt hur länge som helst, jag blir så förvirrad när andra människor inte fungerar på samma sätt. De bara reser sig och går, vänder inte ens på huvudet. Och mitt i alltihopa så måste man minnas att vad som än hänt så är det inte mitt fel, inte mig det är fel på, och även om det är mitt fel så är inte jag dålig för det. Jag förstår inte varför jag har problem men det här. Jag BORDE inte ha det, alltså. Jag kommer bli tvungen att bli såndär som skriver listor med mina bra egenskaper och står framför spegeln och bara du är bra! Jag tycker ju att jag är jävligt bra egentligen. Det är ju därför det liksom inte går ihop när jag inte är det, och när andra inte tycker att jag är det.
Jag vill så gärna ge folk en chans, så sumpar de den.
Jag har så svårt att ta mig ur saker jag gett mig in i. Det är därför jag helst inte ger mig in i någonting. Det är därför jag ger mig in i saker hela jävla tiden trots att jag helst inte gör det. För älskar någon mig vill jag så himla gärna ge dem en chans. Åh, jag vill så gärna ge folk en chans.
I need you so much closer
Lite såhär, varje gång jag ser på film tänker jag på detta.. Det här med roller, måste det vara så? Jag blir så trött, jag blir så trött på vissa roller jag måste spela. Mest här hemma är det jobbigt. Mest så. Och så är det jobbigt för jag blir så rädd att fastna nuförtiden. Jag får lite panik. Jag är egentligen mest rädd för vilken roll jag själv kommer att spela, om jag kommer fastna i den. Genom åren har jag suttit fast i så jävla mycket som jag egentligen inte ville sitta fast i. Inte när det gällde någon annan, utan mig själv. Jag har varit så mycket jag aldrig ville vara. Fattar du vad jag menar?
Och förvirrade känslor hela tiden duvet, klyscha som fan men det är ju så, man har aldrig någon koll alls. Pendlar mellan fan, detta är wasted time, varför är du inte här? Du borde vara här nu och nu och nu. Vi är ute och går jag och Lou och jag går lite bakom och ler för mig själv, såna saker, du vet.
Hur jag är.
Jag går runt med så mycket ideer om vad jag skulle skriva hela tiden, vad skulle jag skriva, vad var det jag ville säga? Jag glömmer alltid bort det, jag kan inte skriva längre, det känns inte förlösande. Jag är nog mest, allra mest bara jävligt röksugen.Vad skulle jag skriva, jag kunde skriva nåot om allt jag känner just nu men det tar stopp och min hjärna vill inte bara liksom, nej.
Och förvirrade känslor hela tiden duvet, klyscha som fan men det är ju så, man har aldrig någon koll alls. Pendlar mellan fan, detta är wasted time, varför är du inte här? Du borde vara här nu och nu och nu. Vi är ute och går jag och Lou och jag går lite bakom och ler för mig själv, såna saker, du vet.
Hur jag är.
Jag går runt med så mycket ideer om vad jag skulle skriva hela tiden, vad skulle jag skriva, vad var det jag ville säga? Jag glömmer alltid bort det, jag kan inte skriva längre, det känns inte förlösande. Jag är nog mest, allra mest bara jävligt röksugen.Vad skulle jag skriva, jag kunde skriva nåot om allt jag känner just nu men det tar stopp och min hjärna vill inte bara liksom, nej.
Heay
Vet ni folk att jag kan inte ens vara ledsen, jag fixar inte att vara ledsen. Jag har
en teknik som ungefär går ut på att jag helst inte får bli ledsen utan jag måste
skratta tills det inte gör ont längre, måste prata och festa och dansa och skratta
och helst prata om helt orelevanta saker. Inte om sig själv, inget viktigt om sig
själv. För det hjälper faktiskt oftast, det är som att springa bort från allt fort som
fan, ingen kommer åt mig. Det är bara det att man fixar inte människor bra på det.
Om jag ska säga något som är jättesant så; Helst av allt vill jag bara sova med
kinden mot något som luktar hemtamt och tryggt. Vill helst inte prata, bara vara
tyst och sova. Det kan få vara på skoj bara det är på riktigt.
Ah, annars då.. Idag fyller Paulina två år, känns gött.
Har egentligen inte tid o sitta här, har mycket att
fixa med. Seyaa
en teknik som ungefär går ut på att jag helst inte får bli ledsen utan jag måste
skratta tills det inte gör ont längre, måste prata och festa och dansa och skratta
och helst prata om helt orelevanta saker. Inte om sig själv, inget viktigt om sig
själv. För det hjälper faktiskt oftast, det är som att springa bort från allt fort som
fan, ingen kommer åt mig. Det är bara det att man fixar inte människor bra på det.
Om jag ska säga något som är jättesant så; Helst av allt vill jag bara sova med
kinden mot något som luktar hemtamt och tryggt. Vill helst inte prata, bara vara
tyst och sova. Det kan få vara på skoj bara det är på riktigt.
Ah, annars då.. Idag fyller Paulina två år, känns gött.
Har egentligen inte tid o sitta här, har mycket att
fixa med. Seyaa
And you rely on what you get high on
Hela havet stormar
och du säger att jag ser konstig ut
jag ser inte konstig ut och en stol blir inte över till mig
något har spelat en sång på ditt bäcken
något har använt dig i sin konst, något har
rämnat för dig, under dig
före mig
jag ser konstig ut i spegeln, bakom linsen
och när jag ser ner på mig själv
ur dina pupiller
jag har en ganska angenäm känsla av att något är fel
som om jag vet nåt ingen annan vet
när jag vet vad som är fel blir den antagligen disaster eller
bara ingenting
jag har ord i min kropp som inte ordnar sig
det ordnar sig inte men jag är så trött på det att jag inte ens bryr mig
mitt tangentbord fungerar bara om jag skriver korrekt med alla fingrar
jag ser konstig ut
jag bryr mig inte
förut fick den här känslan av tomhet i mig att försöka döva och samtidigt höja volymen
genom att ägna mig åt diverse självförminskande förödelser för att sedan vakna på
natten och dreglande gråta med bankade bakom bröstbenet som om någon försökte
ta sig ut
jag kände något
jag var nöjd och visste inte bättre och mådde illa dygnet runt och föraktade mig och
alla andra gränslöst
och detta är varför vardagen inte tilltalar mig snarare gör mig skräckslagen
som om jag sitter i ett ljudisolerat akvarium och alla känslor är utom räckhåll
på andra sidan glaset
därför så beroende
om ingen får mig att känna så slutar jag känna
utom till bröderna lejonhjärta
om skorpan har ett lejonhjärta har jag ett katthjärta
och det brister
-
-
och du säger att jag ser konstig ut
jag ser inte konstig ut och en stol blir inte över till mig
något har spelat en sång på ditt bäcken
något har använt dig i sin konst, något har
rämnat för dig, under dig
före mig
jag ser konstig ut i spegeln, bakom linsen
och när jag ser ner på mig själv
ur dina pupiller
jag har en ganska angenäm känsla av att något är fel
som om jag vet nåt ingen annan vet
när jag vet vad som är fel blir den antagligen disaster eller
bara ingenting
jag har ord i min kropp som inte ordnar sig
det ordnar sig inte men jag är så trött på det att jag inte ens bryr mig
mitt tangentbord fungerar bara om jag skriver korrekt med alla fingrar
jag ser konstig ut
jag bryr mig inte
förut fick den här känslan av tomhet i mig att försöka döva och samtidigt höja volymen
genom att ägna mig åt diverse självförminskande förödelser för att sedan vakna på
natten och dreglande gråta med bankade bakom bröstbenet som om någon försökte
ta sig ut
jag kände något
jag var nöjd och visste inte bättre och mådde illa dygnet runt och föraktade mig och
alla andra gränslöst
och detta är varför vardagen inte tilltalar mig snarare gör mig skräckslagen
som om jag sitter i ett ljudisolerat akvarium och alla känslor är utom räckhåll
på andra sidan glaset
därför så beroende
om ingen får mig att känna så slutar jag känna
utom till bröderna lejonhjärta
om skorpan har ett lejonhjärta har jag ett katthjärta
och det brister
-
-
Allas vår Emil och hans ömhetsbetygelser
Emil säger:
Får du i dig alla vitaminer?
Ät mycket frukt varje dag
Emil säger:
Köp hem lite äpplen och bananer, och andra frukter.
När dem väl ligger hemma så äter man.
En kiwi varje morgon är suveränt!
Får du i dig alla vitaminer?
Ät mycket frukt varje dag
Emil säger:
Köp hem lite äpplen och bananer, och andra frukter.
När dem väl ligger hemma så äter man.
En kiwi varje morgon är suveränt!
Im just a huge manateee
Just nu
Är du: Ful, sur = har mens
Gör du: Pratar med denise på msn.. Alltså.. Sitter vid datorn liksom vad gör man
Har du på dig: Trasiga ghetto jeans vitt linne grå kofta
Lyssnar du på:
Vill du: Ha mina brudpolare här på en kaffe och en cigg
Ska du: Sova
Vill du
Åka utomlands: EH JAAAAAAAAAAAA
Träffa ditt ex: Eh, skulle inte tro det
Bli känd: Ja för vad liksom? nåt kul isåfall
Bli president: Nej fan vad bizzy och tråkigt..
Vem är snyggast: Alex karev i greys anatomy om vi snackar kendizar
Har du varit kär: Verkar inte bättre!
Ditt längsta förhållande: Tre år typ
Är du en bra flick/pojkvän: Jag vet fan inte
Har någon varit otrogen mot dig: Ja eller mja.. Typ iallafall, eller? men ja, jo, ja
Har någon varit otrogen med dig: Hm ja
Brukar du oftast ragga eller bli uppraggad: Blir uppraggad.. Jag är tjej, jag
kan inte ragga jag kan bara hångla
Hur raggar du: Hånglar!?
Är du svårflörtad: Om jag inte är intresserad så går det inte att flörta med mig överhuvudtaget.
Om jag är up to it är jag.... Cheap shot. Haha!
Är du: Ful, sur = har mens
Gör du: Pratar med denise på msn.. Alltså.. Sitter vid datorn liksom vad gör man
Har du på dig: Trasiga ghetto jeans vitt linne grå kofta
Lyssnar du på:
Vill du: Ha mina brudpolare här på en kaffe och en cigg
Ska du: Sova
Vill du
Åka utomlands: EH JAAAAAAAAAAAA
Träffa ditt ex: Eh, skulle inte tro det
Bli känd: Ja för vad liksom? nåt kul isåfall
Bli president: Nej fan vad bizzy och tråkigt..
Vem är snyggast: Alex karev i greys anatomy om vi snackar kendizar
Har du varit kär: Verkar inte bättre!
Ditt längsta förhållande: Tre år typ
Är du en bra flick/pojkvän: Jag vet fan inte
Har någon varit otrogen mot dig: Ja eller mja.. Typ iallafall, eller? men ja, jo, ja
Har någon varit otrogen med dig: Hm ja
Brukar du oftast ragga eller bli uppraggad: Blir uppraggad.. Jag är tjej, jag
kan inte ragga jag kan bara hångla
Hur raggar du: Hånglar!?
Är du svårflörtad: Om jag inte är intresserad så går det inte att flörta med mig överhuvudtaget.
Om jag är up to it är jag.... Cheap shot. Haha!
Till min bror som också skrattar så han gråter åt Spencer Pratt
Den här hade vi som bakgrundsbild ganska länge, pappa och mamma
ifrågasatte inget. De trodde vi tyckte han var söt.
Man kollar på seinfeld bara för kramers skull, på himym bara för
barney, på the hills bara för spencer.
Spencer är den skojigaste jag vet.
Helt jävla rubbad PÅ RIKTIGT liksom, ond.
Djävulen finns i LA.
Helt omedveten om det, helt seriös och det där enorma fyrkantiga
ansiktet som är helt hopköttat till mitten och håret och allting är
så jävla roligt, krävs dock två syskon som också garvar för att
palla kolla, men då, när jag är hemma, då kollar vi på the hills.
Och top model.
Casper gillar de kalla, elaka brudarna.
Jag gillar ingen, jag gillar inte brudar.
"Du håller käften så du vet"
On those skinny motherfuckes its all about who gets who first know what im saying
Ibland när jag har kollat för mycket på tv, läst för mycket, känns det
som om jag är full av helt fel saker. Det enda allting består av är ytlighet
blandat med extremt skadade människor, extremt skadade
människor och allt är en enda äcklig röra.
Våldtäkter och konstant oro att inte vara värdefull och melodifestivalen.
Linda Lampenius var med i playboy och spydde sju gånger om dagen
och Björn Ranelid säger till henne att hon ärrr en mycket vackerrr
kvinna. VAD FAN. Varför är det ingen som sparkar honom i ansiktet?
Varför säger ingen något? Hur kan man vara så jävla omedveten om hur
saker och ting fungerar som de flesta människor är?
Nä palla media palla världen. Jag skiter i alla andra.
Jag orkar inte. Jag får så jävla ont i magen.
Det är då jag gör grejer som att sätta en sax i luggen.
Ska kolla vädret imorgon. Hoppas det inte är så jävla varmt
för då orkar jag kanske gå ut och springa.
Hallisar
Tidigare idag när jag som vanligt stod med Paulina i famnen vid
köksfönstret och småpratade medan jag spanade ut på gatan
travade en häst förbi. Det kändes overkligt. Hände det verkligen?
köksfönstret och småpratade medan jag spanade ut på gatan
travade en häst förbi. Det kändes overkligt. Hände det verkligen?
Älskling jag är hemma nu
En av de allra bästa sakerna i livet är att ligga topless på stranden med
mina brudar och prata om sex och annat viktigt. Och att sitta brevid
melinda och röka när hon kör.
Mina brudar. Yes.
Ps. Melinda är så jävla kickass på gitarr. Är fan stolt över henne
varje dag. Hon är så bäst.
mina brudar och prata om sex och annat viktigt. Och att sitta brevid
melinda och röka när hon kör.
Mina brudar. Yes.
Ps. Melinda är så jävla kickass på gitarr. Är fan stolt över henne
varje dag. Hon är så bäst.
Det här med våld är inte kärlek
Nyss när jag satte på kaffe åkte det förbi en kille på en sånhär liten
crescentmoppe med randig tröja och keps och ryggsäck skateboard
på pakethållaren. Precis en sån jag ville ha när jag var fjortonfemton.
(kille alltså, varken moppen, tröjan, kepsen eller ryggsäcken)
Någonting med lukten, frisyren, koncentrationen, händerna.
När man gav sig in i det med en jävla massa hjärta visade det sig
alltid att man inte hade så mycket att hämta som man trott. Att det
bara var man själv som målade upp världar och bilder innuti huvudet och
verkligheten bara var kinden mot betonggolv och cigaretter och
sommaren var så kort, det tog så lång tid att förstå, man stod med sin
sjuåringshjärna och sjuåringsögon och förstod inte.
Så man blev full och väck och grinade.
Jag menar herregud de var ju femtonsextonåriga snubbar och nu fyller
man tjugoett och jag menar, herregud igen så mycket bättre har det
inte ens blivit. Det är mer som om sprickan växer och man gör sig inte
illa lika ofta men när man väl gör sig illa är det tusen gånger värre,
misstagen blir inte misstag utan personlighetsdrag. Och man gör sig
illa. Det mesta kan man ändå hålla på behörigt avstånd, rucka på
förutsättningarna, här är det jag som är bäst spelar ingen roll vad ni
gör. På ett sätt var det tillochmed bättre att vara fjorton, inga väggar och
gränser och isblock inuti, bara känslor som rann ut över alla bredder
och en enorm ability att grina över saker. Jag sörjer att allting blev så
förstört, att allting hände, att jag inte fick tillbaka min kropp och min
blåögdhet.
Man har en sån enorm möjlighet att göra varandra så jävla illa. Och jag
ska säga dig att jag tänker på det här varje dag. Jag har tänkt så mycket
på det här. Men ändå är mina sjuåringsögon stora och oförstående på
hur man kan, på hur man kan och händer runt handleder.
Och hela den här bilden alla verkar ha i huvudet och frågan är vad det
ska defineras som, hela den här grejen som i brist på bättre ord kallas
kärlek och som oftast i praktiken inte fungerar. På ett eller annat sätt.
För det är inte kärlek det handlar om. Det är att man är så rädd att vara
ensam och man är så rädd att vara ensam att man inte riktigt fixar sig
själv. Och utifrån den desperationen är det svårt att pricka rätt, att inte bara
ta någon och fästa sig vid och fascineras av och lukta på halsen och vara
hög och blind och slippa tänka på allt det där som kryper som feta ångestlarver
under huden. Men fixar du inte dig själv fixar ingen annan dig heller. Alla människor
har ju någonting som går att älska. Men alla människor kan inte se så rakt på
dig och se allt det där hos dig som är så värdefullt och älskvärt. Och kan
han inte det så är han inte värd det.
Att det tog så lång tid för en att fatta vidden av hur mycket man kan
använda saker som redskap i destruktivt syfte. Och det fanns stunder
då jag tänkte att jag bär det här, jag är så jävla stark, jag tar kärleken i
min famn, sväljer den hel, jag kan älska för två när du skriker.
Men är det inte samma som jag känner för min dotter så är det
inte kärlek. Det är som om man har någonting fint och bra i händerna
men man tappar det hela tiden, tappar ut allting, allting går till spillo,
varenda droppe.
Det är så man lär sig.
Jag ber för zorro lite idag, till min egen hypotetiska gud eller moder jord
eller vad jag nu ska be till. Paulina är spysjuk och jag är rädd för spysjuka.
Annars var gårdagen sjukt mysig och allt var sommar och det känns så
jävla bra i mig just nu. Jag kan vara kär i alla igen.
Litegrann. Folk är värda det.
crescentmoppe med randig tröja och keps och ryggsäck skateboard
på pakethållaren. Precis en sån jag ville ha när jag var fjortonfemton.
(kille alltså, varken moppen, tröjan, kepsen eller ryggsäcken)
Någonting med lukten, frisyren, koncentrationen, händerna.
När man gav sig in i det med en jävla massa hjärta visade det sig
alltid att man inte hade så mycket att hämta som man trott. Att det
bara var man själv som målade upp världar och bilder innuti huvudet och
verkligheten bara var kinden mot betonggolv och cigaretter och
sommaren var så kort, det tog så lång tid att förstå, man stod med sin
sjuåringshjärna och sjuåringsögon och förstod inte.
Så man blev full och väck och grinade.
Jag menar herregud de var ju femtonsextonåriga snubbar och nu fyller
man tjugoett och jag menar, herregud igen så mycket bättre har det
inte ens blivit. Det är mer som om sprickan växer och man gör sig inte
illa lika ofta men när man väl gör sig illa är det tusen gånger värre,
misstagen blir inte misstag utan personlighetsdrag. Och man gör sig
illa. Det mesta kan man ändå hålla på behörigt avstånd, rucka på
förutsättningarna, här är det jag som är bäst spelar ingen roll vad ni
gör. På ett sätt var det tillochmed bättre att vara fjorton, inga väggar och
gränser och isblock inuti, bara känslor som rann ut över alla bredder
och en enorm ability att grina över saker. Jag sörjer att allting blev så
förstört, att allting hände, att jag inte fick tillbaka min kropp och min
blåögdhet.
Man har en sån enorm möjlighet att göra varandra så jävla illa. Och jag
ska säga dig att jag tänker på det här varje dag. Jag har tänkt så mycket
på det här. Men ändå är mina sjuåringsögon stora och oförstående på
hur man kan, på hur man kan och händer runt handleder.
Och hela den här bilden alla verkar ha i huvudet och frågan är vad det
ska defineras som, hela den här grejen som i brist på bättre ord kallas
kärlek och som oftast i praktiken inte fungerar. På ett eller annat sätt.
För det är inte kärlek det handlar om. Det är att man är så rädd att vara
ensam och man är så rädd att vara ensam att man inte riktigt fixar sig
själv. Och utifrån den desperationen är det svårt att pricka rätt, att inte bara
ta någon och fästa sig vid och fascineras av och lukta på halsen och vara
hög och blind och slippa tänka på allt det där som kryper som feta ångestlarver
under huden. Men fixar du inte dig själv fixar ingen annan dig heller. Alla människor
har ju någonting som går att älska. Men alla människor kan inte se så rakt på
dig och se allt det där hos dig som är så värdefullt och älskvärt. Och kan
han inte det så är han inte värd det.
Att det tog så lång tid för en att fatta vidden av hur mycket man kan
använda saker som redskap i destruktivt syfte. Och det fanns stunder
då jag tänkte att jag bär det här, jag är så jävla stark, jag tar kärleken i
min famn, sväljer den hel, jag kan älska för två när du skriker.
Men är det inte samma som jag känner för min dotter så är det
inte kärlek. Det är som om man har någonting fint och bra i händerna
men man tappar det hela tiden, tappar ut allting, allting går till spillo,
varenda droppe.
Det är så man lär sig.
Jag ber för zorro lite idag, till min egen hypotetiska gud eller moder jord
eller vad jag nu ska be till. Paulina är spysjuk och jag är rädd för spysjuka.
Annars var gårdagen sjukt mysig och allt var sommar och det känns så
jävla bra i mig just nu. Jag kan vara kär i alla igen.
Litegrann. Folk är värda det.
