elina

Häromdagen när min broder kom hem och hade varit i grekland och var
alldeles brun och lockig skulle jag säga "Tjena snygging du ser ut som en
grekisk gud" Men då råkade jag säga "Tjena snygging du ser ut som en
grekisk bög" Istället...

---

Folk är fittiga och jag blir uttråkade. Det är så jävla banalt. Kommer jag
aldrig bli tillräckligt gammal för att slippa? Kan inte brudhjärnor bli vuxna
hjärnor någon gång?
Jag orkar inte ens bli irriterad längre. Det är så sjukt jävla TRÅKIGT med
andra människor, prat om varandra vem har sagt vad till vem om vem,
hit och dit.

Jag hatar det där, hatar att bli inblandad. Jag bryr mig fan inte. Fatta.
Jag saknar naturen och djur och konst och bra film och böcker och
ordentliga diskussioner.
Jag kräks på folk alltså. De är så tråkiga.
Lame.

1. Jag är sjuk. När man är förkyld vet man inte om man är sjuk eller ej.
Man mår helt ok ba lite snorig, sen plötsligt är man dödligt miserabel och
somnar med sista Harry p boken i fejan och har migrän och näsan fräts
sönder och ögonen rinner, och Ludde ba "Och man säger att killar
överdriver när de är förkylda."
:(

2. Jag röker typ aldrig, men så fort jag ska nånstans eller så, ska göra
nåt utanför rutinerna (De får jag har) så vill jag genast röka. Typ om
jag ska träffa människor, då börjar jag genast räkna in cigg i beräkningarna.
Eller om jag är nervös.

Den festivalgrejen att man röker hela tiden, det är ju för att det är gött så, visst.
Men samtidigt just den grejen att det är lite otryggt och en massa folk man inte
känner, då behöver man en cigg mellan sig och dem. Jag och min cigg. Mot er. Typ.


3. Jag hade bestämt att jag och Casper skulle se Narnia-filmerna igår. Jag var pepp,
invirad i mitt täcke och mitt snor. Efter typ halva första filmen tröttnade han.
Han tyckte inte de var nåt vidare. Han sa att det var för barn. "De är ju för barn."
Sa han. Jag blev inte alls sur. Inte alls.

Det är någonting med hur jag lärde mig att tacka ja. Även när jag inte ville. Hur jag lärde mig alla vettiga kommentarer och att få folk att tycka saker jag vill att de ska tycka. Det är någonting med det här stället. Med att andas deras luft, lyssna på vad de säger här. Vad de säger om varandra, till varandra. Vad de säger om mig. Jag vill inte.

Det är någonting med att inte kunna hålla sig till sanningen.
Vem vill hålla sig till sanningen? Sanningen är större än vad
du är.

Det är någonting med att jag märker att jag ljuger jävligt bra, så bra att jag tror på det själv. Och det är för mig själv jag ljuger, jag skriver vad jag känner i mitt huvud oc sedan känner jag ingen skillnad.

Jag tror det ligger i generationen, i sättet vi blundar och saker blir som man tror att de är, inte som de är. Ljuger man för sig själv så blir det genast lättare att underhålla sanningen för andra. Om ingen vet har det inte hänt.

Vem vill hålla sig till sanningen?
Det är scary som fan.
Jag måste bli vuxen.

Jag blir förvånad över hur mina föräldrar blivit förvånade under hela mina
tonår. De tänker att de gjorde allting rätt varför är hon såhär? Och jag är ingen teenager längre. Jag har ingenting att skylla på.

Det är någonting med hur hatisk jag kan bli. Pappa säger alltid att jag alltid varit on/off, att när jag var liten var jag antingen skitförbannad eller jätteglad. Och jag är ju sådär.

Det är någonting med hur det känns som om jag ska gå sönder över allting jag känner över människor, över havet, för att helt plötsligt känna ingenting, jag orkar inte med er.

Allting blir intrasslat i långa diskussioner om varför, hur, vad gör du, varför gör du såhär? Det blir som taggtråd, det river och ju mer jag kämpar desto djupare skär det. Varför ska jag förstå? Jag är inte intresserad av er, jag är inte intresserad av vad ni tycker om valsång, om vad jag skriver, om ni tycker att Felicia kemppi har något annorlunda, om ni gillar mitt skratt.

Jag vill inte att vem som helst ska förstå, att någon ska försöka ta det som är mitt. Varje gång jag har samlat på mig tillräckligt mycket helheter är det någon som sparkar in dörren. Det är någonting med att bli kritiserad, med känslan av att inte se sig själv. Jag ser mig i spegeln men jag ser ingenting. Det är någonting med det svaga minnet av känslan av att beudra sig själv, med att vara självklar auktoritet, att inte behöva fundera. Det är någonting med alla människor här, något jag inte kan sätta fingret på. Det är någonting med att hävda sig. De tror att de fattar de tror att de vet hur jag är, men jag vill inte.

Det är någonting med skillnaden på att älska någon, bry sig om någon och behöva någon. Det är någonting med att vara kär som jag är men som jag inte förstår. Varför ska jag förstå? Det är någonting med att andas din luft, med att höra vad du säger, vad det säger om mig.

Och varje gång jag blundar är det någon som stänger dörren om oss.

Satan. Jag kom på en sak.
Och du kommer aldrig förklara för mig vad det är, och jag tror inte jag kan förstå om du inte gör det. Kanske förstår jag då ändå mer än vad du gör, du vet antagligen inte alls. Okej, hands down. Jag har ingen att analysera längre, jag har ingen att klura ut. Och jag tänker och tänker och jag vet inte om jag vill ha det eller inte. Och jag tänker och tänker och ingenting går ihop här, det bara krockar och kolliderar, och jag som brukar ha så jävla bra koll på hur jag känner och varför och vad det betyder. Just nu har jag ingen koll alls. Och jag tänker och tänker och jag inser att det ofta inte har med människor att göra, utan att jag vill klura ut saker och får för mig att människor är nåt jag vill klura ut och sen blir jag så himla besviken när de inte är det. Jag tänker mig att alla människor är likadana och likadana som mig, men det är de ju inte.

Michelle min Michelle sa till mig på sitt raka arab viftamedhandensätt, hon sa det på ett helt annat sätt men, att jag gör sådär varje gång någon får upp ögonen för mig så får jag upp ögonen tillbaka, älskar någon mig så älskar jag dem också. Det är då man kanske borde börja tänka på om man verkligen gör det, älskar dem, tycker om dem, vill ha någonting med dem att göra. De visar sig alltid vara assholes och skitmänniskor in the end.

Hur orkar vi med varandra allihopa?
Hur orkar vi med varandras svinighet, hur orkar vi med oss själva?
När jag sårar någon mår jag dåligt hur länge som helst, jag blir så förvirrad när andra människor inte fungerar på samma sätt. De bara reser sig och går, vänder inte ens på huvudet. Och mitt i alltihopa så måste man minnas att vad som än hänt så är det inte mitt fel, inte mig det är fel på, och även om det är mitt fel så är inte jag dålig för det. Jag förstår inte varför jag har problem men det här. Jag BORDE inte ha det, alltså. Jag kommer bli tvungen att bli såndär som skriver listor med mina bra egenskaper och står framför spegeln och bara du är bra! Jag tycker ju att jag är jävligt bra egentligen. Det är ju därför det liksom inte går ihop när jag inte är det, och när andra inte tycker att jag är det.

Jag vill så gärna ge folk en chans, så sumpar de den.
Jag har så svårt att ta mig ur saker jag gett mig in i. Det är därför jag helst inte ger mig in i någonting. Det är därför jag ger mig in i saker hela jävla tiden trots att jag helst inte gör det. För älskar någon mig vill jag så himla gärna ge dem en chans. Åh, jag vill så gärna ge folk en chans.

Lite såhär, varje gång jag ser på film tänker jag på detta.. Det här med roller, måste det vara så? Jag blir så trött, jag blir så trött på vissa roller jag måste spela. Mest här hemma är det jobbigt. Mest så. Och så är det jobbigt för jag blir så rädd att fastna nuförtiden. Jag får lite panik. Jag är egentligen mest rädd för vilken roll jag själv kommer att spela, om jag kommer fastna i den. Genom åren har jag suttit fast i så jävla mycket som jag egentligen inte ville sitta fast i. Inte när det gällde någon annan, utan mig själv. Jag har varit så mycket jag aldrig ville vara. Fattar du vad jag menar?

Och förvirrade känslor hela tiden duvet, klyscha som fan men det är ju så, man har aldrig någon koll alls. Pendlar mellan fan, detta är wasted time, varför är du inte här? Du borde vara här nu och nu och nu. Vi är ute och går jag och Lou och jag går lite bakom och ler för mig själv, såna saker, du vet.
Hur jag är.

Jag går runt med så mycket ideer om vad jag skulle skriva hela tiden, vad skulle jag skriva, vad var det jag ville säga? Jag glömmer alltid bort det, jag kan inte skriva längre, det känns inte förlösande. Jag är nog mest, allra mest bara jävligt röksugen.Vad skulle jag skriva, jag kunde skriva nåot om allt jag känner just nu men det tar stopp och min hjärna vill inte bara liksom, nej.

Vet ni folk att jag kan inte ens vara ledsen, jag fixar inte att vara ledsen. Jag har
en teknik som ungefär går ut på att jag helst inte får bli ledsen utan jag måste
skratta tills det inte gör ont längre, måste prata och festa och dansa och skratta
och helst prata om helt orelevanta saker. Inte om sig själv, inget viktigt om sig
själv. För det hjälper faktiskt oftast, det är som att springa bort från allt fort som
fan, ingen kommer åt mig. Det är bara det att man fixar inte människor bra på det.
Om jag ska säga något som är jättesant så; Helst av allt vill jag bara sova med
kinden mot något som luktar hemtamt och tryggt. Vill helst inte prata, bara vara
tyst och sova. Det kan få vara på skoj bara det är på riktigt.
Ah, annars då.. Idag fyller Paulina två år, känns gött.
Har egentligen inte tid o sitta här, har mycket att
fixa med. Seyaa

Hela havet stormar
och du säger att jag ser konstig ut
jag ser inte konstig ut och en stol blir inte över till mig
något har spelat en sång på ditt bäcken
något har använt dig i sin konst, något har
rämnat för dig, under dig
före mig

jag ser konstig ut i spegeln, bakom linsen
och när jag ser ner på mig själv
ur dina pupiller
jag har en ganska angenäm känsla av att något är fel
som om jag vet nåt ingen annan vet
när jag vet vad som är fel blir den antagligen disaster eller
bara ingenting
jag har ord i min kropp som inte ordnar sig
det ordnar sig inte men jag är så trött på det att jag inte ens bryr mig
mitt tangentbord fungerar bara om jag skriver korrekt med alla fingrar
jag ser konstig ut
jag bryr mig inte
förut fick den här känslan av tomhet i mig att försöka döva och samtidigt höja volymen
genom att ägna mig åt diverse självförminskande förödelser för att sedan vakna på
natten och dreglande gråta med bankade bakom bröstbenet som om någon försökte
ta sig ut
jag kände något
jag var nöjd och visste inte bättre och mådde illa dygnet runt och föraktade mig och
alla andra gränslöst
och detta är varför vardagen inte tilltalar mig snarare gör mig skräckslagen
som om jag sitter i ett ljudisolerat akvarium och alla känslor är utom räckhåll
på andra sidan glaset
därför så beroende
om ingen får mig att känna så slutar jag känna
utom till bröderna lejonhjärta
om skorpan har ett lejonhjärta har jag ett katthjärta
och det brister

-
-  

Emil säger:
Får du i dig alla vitaminer?
Ät mycket frukt varje dag

Emil säger:
Köp hem lite äpplen och bananer, och andra frukter.
När dem väl ligger hemma så äter man.
En kiwi varje morgon är suveränt!

Just nu
Är du: Ful, sur = har mens
Gör du: Pratar med denise på msn.. Alltså.. Sitter vid datorn liksom vad gör man
Har du på dig: Trasiga ghetto jeans vitt linne grå kofta
Lyssnar du på:
Vill du: Ha mina brudpolare här på en kaffe och en cigg
Ska du: Sova

Vill du
Åka utomlands: EH JAAAAAAAAAAAA
Träffa ditt ex: Eh, skulle inte tro det
Bli känd: Ja för vad liksom? nåt kul isåfall
Bli president: Nej fan vad bizzy och tråkigt..
Vem är snyggast: Alex karev i greys anatomy om vi snackar kendizar
Har du varit kär: Verkar inte bättre!
Ditt längsta förhållande: Tre år typ
Är du en bra flick/pojkvän: Jag vet fan inte
Har någon varit otrogen mot dig: Ja eller mja.. Typ iallafall, eller? men ja, jo, ja
Har någon varit otrogen med dig: Hm ja
Brukar du oftast ragga eller bli uppraggad: Blir uppraggad.. Jag är tjej, jag
kan inte ragga jag kan bara hångla
Hur raggar du: Hånglar!?
Är du svårflörtad: Om jag inte är intresserad så går det inte att flörta med mig överhuvudtaget.
Om jag är up to it är jag.... Cheap shot. Haha!

Den här hade vi som bakgrundsbild ganska länge, pappa och mamma
ifrågasatte inget. De trodde vi tyckte han var söt.

Man kollar på seinfeld bara för kramers skull, på himym bara för
barney, på the hills bara för spencer.
Spencer är den skojigaste jag vet.
Helt jävla rubbad PÅ RIKTIGT liksom, ond.
Djävulen finns i LA.
Helt omedveten om det, helt seriös och det där enorma fyrkantiga
ansiktet som är helt hopköttat till mitten och håret och allting är
så jävla roligt, krävs dock två syskon som också garvar för att
palla kolla, men då, när jag är hemma, då kollar vi på the hills.
Och top model.
Casper gillar de kalla, elaka brudarna.
Jag gillar ingen, jag gillar inte brudar.

Tidigare idag när jag som vanligt stod med Paulina i famnen vid
köksfönstret och småpratade medan jag spanade ut på gatan
travade en häst förbi. Det kändes overkligt. Hände det verkligen?

En av de allra bästa sakerna i livet är att ligga topless på stranden med
mina brudar och prata om sex och annat viktigt. Och att sitta brevid
melinda och röka när hon kör.
Mina brudar. Yes.

Ps. Melinda är så jävla kickass på gitarr. Är fan stolt över henne
varje dag. Hon är så bäst.

Nyss när jag satte på kaffe åkte det förbi en kille på en sånhär liten
crescentmoppe med randig tröja och keps och ryggsäck skateboard
på pakethållaren. Precis en sån jag ville ha när jag var fjortonfemton.
(kille alltså, varken moppen, tröjan, kepsen eller ryggsäcken)
Någonting med lukten, frisyren, koncentrationen, händerna.
När man gav sig in i det med en jävla massa hjärta visade det sig
alltid att man inte hade så mycket att hämta som man trott. Att det
bara var man själv som målade upp världar och bilder innuti huvudet och
verkligheten bara var kinden mot betonggolv och cigaretter och
sommaren var så kort, det tog så lång tid att förstå, man stod med sin
sjuåringshjärna och sjuåringsögon och förstod inte.
Så man blev full och väck och grinade.

Jag menar herregud de var ju femtonsextonåriga snubbar och nu fyller
man tjugoett och jag menar, herregud igen så mycket bättre har det
inte ens blivit. Det är mer som om sprickan växer och man gör sig inte
illa lika ofta men när man väl gör sig illa är det tusen gånger värre,
misstagen blir inte misstag utan personlighetsdrag. Och man gör sig
illa. Det mesta kan man ändå hålla på behörigt avstånd, rucka på
förutsättningarna, här är det jag som är bäst spelar ingen roll vad ni
gör. På ett sätt var det tillochmed bättre att vara fjorton, inga väggar och
gränser och isblock inuti, bara känslor som rann ut över alla bredder
och en enorm ability att grina över saker. Jag sörjer att allting blev så
förstört, att allting hände, att jag inte fick tillbaka min kropp och min
blåögdhet.

Man har en sån enorm möjlighet att göra varandra så jävla illa. Och jag
ska säga dig att jag tänker på det här varje dag. Jag har tänkt så mycket
på det här. Men ändå är mina sjuåringsögon stora och oförstående på
hur man kan, på hur man kan och händer runt handleder.

Och hela den här bilden alla verkar ha i huvudet och frågan är vad det
ska defineras som, hela den här grejen som i brist på bättre ord kallas
kärlek och som oftast i praktiken inte fungerar. På ett eller annat sätt.
För det är inte kärlek det handlar om. Det är att man är så rädd att vara
ensam och man är så rädd att vara ensam att man inte riktigt fixar sig
själv. Och utifrån den desperationen är det svårt att pricka rätt, att inte bara
ta någon och fästa sig vid och fascineras av och lukta på halsen och vara
hög och blind och slippa tänka på allt det där som kryper som feta ångestlarver
under huden. Men fixar du inte dig själv fixar ingen annan dig heller. Alla människor
har ju någonting som går att älska. Men alla människor kan inte se så rakt på
dig och se allt det där hos dig som är så värdefullt och älskvärt. Och kan
han inte det så är han inte värd det.

Att det tog så lång tid för en att fatta vidden av hur mycket man kan
använda saker som redskap i destruktivt syfte. Och det fanns stunder
då jag tänkte att jag bär det här, jag är så jävla stark, jag tar kärleken i
min famn, sväljer den hel, jag kan älska för två när du skriker.
Men är det inte samma som jag känner för min dotter så är det
inte kärlek. Det är som om man har någonting fint och bra i händerna
men man tappar det hela tiden, tappar ut allting, allting går till spillo,
varenda droppe.
Det är så man lär sig.

Jag ber för zorro lite idag, till min egen hypotetiska gud eller moder jord
eller vad jag nu ska be till. Paulina är spysjuk och jag är rädd för spysjuka.
Annars var gårdagen sjukt mysig och allt var sommar och det känns så
jävla bra i mig just nu. Jag kan vara kär i alla igen.
Litegrann. Folk är värda det.

Ja jävlar. Jag får tics av mitt liv. Inte för att jag har så jävla mycket att klaga på egentligen, eller kanske just därför. Ibland önskar man att man verkligen mådde kasst så att nån kunde bli rädd och ta en i kragen. Ibland när förståndet glömmer sig. Jag vet, det är ingen bra ide. När man mår så kasst att nån blir rädd och tar en i kragen så hjälper det ändå inte och då är det inget kul alls. Jag får tics av mitt liv, lite som jag får tics av datorer när jag verkligen har som kortast stubin. Som när datorn hänger sig och man känner hur hela kroppen drar ihop sig av irritation. Som att någon som är tyst får mig att bli jobbig och gapig för att jag får ångest som måste ut nånstans. Jag borde inte. Jag blir jobbig och gapig av mitt liv. Min kropp drar ihop sig av irritation. Min kropp drar ihop och sluter sig kring alla outnyttjade möjligheter och runt all outnyttjad glädje jag inte känner. Jag känner mig inte ledsen eller arg heller. Men det är all den här glädjen. Latent, det vet jag vad det är nu. Hela jag är fanimig latent. Som dagar som den här dagen, då det känns som att man svävar alla andra dagar och just den här lördagen träffar marken med en dov duns. Eller marken som träffar en. Den här typen av dagar trycker ner mig på knä, jag går igenom saker jag skulle vilja göra och ingenting av det känns som realism, och vad som helst är bättre än det här. Varsomhelst utom här där jag inte kan prata. Nej. Varsomhelst är inte rätt uttryck, för värre är nästan där man är med någon man försöker prata med men som inte lyssnar, någon som frågar när den inte vill veta svaret. Det låser alla oupplösta knutor inuti till en enda härva, jag vill inte prata om det. Jag vill inte prata om det. Alltså, jag vill inte. Det är ett behov av att glida ur sig själv, någon annan. Jag vill inte vara här med mig själv just nu. Inte just nu. Ofta men inte nu. Och jag tycker inte om mig själv när jag överdriver och jag tycker inte om tanken på att se mig själv utifrån, hur högt jag pratar eller hur mycket jag syns. Det får mig att vilja gömma mig, dra ihop mig. Tanken på att folk tror att de vet hur jag är, vem jag liknar och vad jag känner och inte känner, det ger mig verkligen the creeps. Så är det inte. Jag är inte sådär. Jag bara springer ifrån mig själv hela tiden. Jag bara springer som fan. Och jag vet inte hur mycket jag vunnit eller förlorat på det, vem jag förlorar. Vem som tror något som inte är sant, inte vill lära känna mig, om jag vill anpassa mig så de vill lära känna mig. Jag har aldrig känt så tydligt förut hur rädd jag är för att människor ska.. Hur mycket jag använder olika saker mot människor och hur mycket jag tar åt mig. You can't win them all. Men idag är som sagt en dålig och överkänslig dag full med pms och allmäna gråtattacker över typ sjunde himlen. Idag är en dag för händer under filtar och te och film eller många glada människor som pratar om saker de tycker om. Jag tror inte det blir riktigt så om jag inte har mycket tur. Idag är en dag av att ta upp saker jag inte vill kännas vid. Ja, jag älskar dig. Jag älskar dig fortfarande. Och jag vet inte hur älska defineras men jag vet, jag vet att jag älskade dig och det spelar ingen roll att gå vidare och sånt jag vet inte om det har med saken att göra. Jag gick vidare för längesen. Och jag vill inte prata om det för jag tror inte jag blir förstådd, jag vill inte prata om det för jag vill inte säga saker som får allt att låta som något som varit fel. Som kanske varit så fel och jag vill inte veta. Jag slutar inte älska någon. Så håll käften, låt mig vara. Låt mig göra som jag vill.
Alla ställen där jag bara varit full nu
det är så jävla symboliskt

Man har så jävla många chanser angående sig själv men inte angående andra. Som mest två. Oftast ingen alls.
Du hade inga kvar. Tack för det, så jag slipper. Och om du någonsin ser på mig igen som någonting du har, någonting du kan, någonting du är starkare än. Så är jag fortfarande samma tjej du såg i början, så är jag fortfarande inte din. Känslan hinner aldrig upp mig, ångesten finns inte här utan bara förbannad som blir till rå styrka igen som maskrosor som bryter genom asfalten som blir till mig, jag, som blir till något levande i mitt bröst som blir till mitt ansikte mot solen och jag tror inte man blir starkare av att dela sig själv på två, man måste vara hel och hållen. Och om det här är vad som krävs. om jag måste alstra iskyla så gör jag det
så klarar jag det


you know what's cooler than being cool?
ICECOLD

Igår hände det lite saker.

Jag skulle utföra min favoritritual, nämligen bada. Jag fyllde på vatten, tog av mig och gled ned i badkaret och stirrade upp i taket. Till min fasa upptäckte jag att en stor spindel huserade i ett hörn. Min spontana reaktion var att flyga upp ur badkaret och ut ur badrummet, men jag lyckades besinna mig. Jag tänkte: "Ok spindeln. jag tänker bada trots att du är äcklig. Om du bara håller dig på just den punkten hela tiden, behöver jag inte börja grina. Vi gör såhär att vi delar badrum idag." Och spindeln rörde sig inte. Det kändes som om vi hade ett riktigt samförstånd.

Sen hade jag ett givande möte och samtal som mest bestod av att jag vräkte ur mig en massa jag tänkt och känt och sen kändes det bättre och jag ångrade vissa grejer. Jag har svårt att hålla mig till EN SAK. Träffade en tjock katt. Sedan fick jag sitta och titta när Ludde och David spelade hockeyspel tills jag nästan gick upp i limningen. Därefter gick jag och köpte byxor utan att prova. När jag kom hem och provade känder jag mig lite oversize.
Lite som en korv.
Jepp.
Nu är jag bara speedad och vet inte riktigt vart jag kommer sluta.
RAGGA PÅ MIG.

Mama är på sjukhus.
Pappa kommer och hämtar oss om 5 min.
Jag grinar floder.
Orkar inte.

and if you die
i want to die with you

Jag har märkt en lite pinsam grej. Mitt humör skiftar ganska mycket efter hur jag tycker att jag ser ut, känner jag mig blek och fet är jag skitledsen, känner jag mig sassy och söt så blir jag nipprig och kärleksfull. Det är ju skitytligt. Vad kan det vara, är det så att jag känner mig snyggare när jag är glad eller är jag helt enket bara en ytlig hynda?

Pallar inte vara hemma nu. Det  är för mycket stress around. Sånahär små doser av dem
är bra. Brukar iakta mamma och inser att hon är så himla lik mig med sitt humör som hon
inte kan dölja, hela hennes ansikte bara dras neråt när hon inte är glad, men när hon är
glad utstrålar hela hon det, man bara känner sån fnissy stämning och jag känner igen den.

Jaha, köpte ett par skor i storlek 37. De var FÖR STORA. Alltså gud,
vad är det för fel på mig? Varför krymper jag? Sen lånade jag böcker,
haruku murakami och erotiska noveller av anais nin, har alltid velat läsa
henne fattade inte att allt hon skrivit är typ porr.
Man ba happ. Ska gå och kela med lite
tigrar om en stund.

Tänkte innan på hur söta mina vänner är och hur glad jag egentligen
borde vara över det, vadfan! Så himla gosiga. Jag har jävligt mycket
tyckom i mig och ibland får jag ångest bara för att jag inte får visa det
tillräckligt, är inte det förjävligt va, vad får man INTE ångest av va? Jag
blir så kär i folk men det kan man inte säga för de fattar aldrig att man
är kär i dem, inte KÄR i dem! Det enda jag kan visa är att jag är kär i
Paulina. Folk blir så konstigt rädda för mig och jag blir så knivskarpt rädd för dem.

Fet är som att försöka att inte bli arg på pappa.
Fet är precis som att låtsas som ingenting.

Hur gör alla andra när de förälskar sig? Ska man bara kväva det,
ska man kväva det bara för att tänk inte om?

Alla försöker saker, alla visar alla är inte rädda.
Jag har glömt hur man gör.

Det är så svårt att försöka visa sig från sin bästa sida när man
inte riktigt vet på vilken sida den bästa sidan sitter.

Det skulle vara intressant att få veta något sånt någon gång.
Något som underlättar. Tycker inte det är särskilt skönt att
ha helg längre. Tycker det är ganska tråkigt.
Nu ska jag laga mat.

Även fast jag var helt DÖD igår när jag gick och la mig kunde jag ändå
inte sova. Får någon jävla twist i hjärnan och blir SÅ SJUKT SPÖKRÄDD
att jag inte ens vågar släcka lampan på nätterna lately. Undra vad det är
ett uttryck för. Och även om jag säger till mig själv att förfan skärpa mig och
släcker så FÅR JAG SÅN JÄVLA PANIK OCH TROR ATT DET STÅR NÅN
I RUMMET fifan it drives me mad. Poängen är att jag är dödligt trött idag igen.
Tänk att jag gick runt i sex år och kände såhär, hade ont i hela kroppen och
myror i huvudet. Konstigt att jag inte gick loco med ett hagelgevär.
Peace nu ska jag laga pannkakor och städa

VAD HETER DU: elina
VAD LYSSNAR DU PÅ JUST NU: placebo - come home
VAD GJORDE DU IGÅR KVÄLL: mådde skitdåligt
VAD ÅT DU SENAST: sojafärssås, sallad med tomat gurka avokado rödlök majs och fetaost
HUR ÄR VÄDRET HOS DIG JUST NU: brao
DEN SISTA PERSONEN DU TALAT I TELEFONEN MED: melinda
VAD HAR DU PÅ DIG: trosor, vit klänning, grå långkofta med luva
HUR MÅR DU IDAG: joo.. magkatarr och den här migränfeelingen så jag är inte på topp men det löser la sig.
VILKEN ÄR DIN FAVORITDRYCK: berrrrrrz.
HÅRFÄRG: vet fan inte
ÖGONFÄRG: bruna
SOLUPPGÅNG ELLER SOLNEDGÅNG: soluppgång
SYSKON: alldeles för många fifan
SISTA FILMEN DU SÅG: fredag den trettonde eller varen heter
KRAMAR ELLER KYSSAR: det ena utesluter väl inte nödvändigtvis det andra.
FÖRHÅLLANDE ELLER ONE-NIGHT STANDS: ingetdera
ÄR DU ROMANTISK: ibland är hela min personlighet based on att vara romantisk, ibland är hela min personlighet based on att inte vara romantisk alls. makes sense?
HAR DU NÅGON GÅNG FÄRGAT DITT HÅR: ja fy fan.
NÅGON POJKVÄN: ne
NÅGON FLICKVÄN: en i varje stad
GJORT NÅGOT FÖR ATT HJÄLPA NÅGON IDAG: fixat bil så vi alla kan dra härifrån, det var väl inte ojälviskt men ändå, be thankful. HEHE.
DUSCHAT IDAG: yeah.
NÅGON RIKTIG FIENDE: haha är detta ett skämt eller
HUR MÅNGA TIMMAR SOV DU INATT: 8-9
NÄR DRACK DU ALKOHOL SENAST: lördags tror jag
VAD SKA DU GÖRA IKVÄLL: träffa melinloe trorjag.
VAD BLEV DU IRRITERAD PÅ SENAST:
VEM VILL DU TRÄFFA NU: ja du
VAD SKRATTADE DU ÅT SENAST: melindas sms
VAD GJORDE DU I FREDAGS: jag och melinda gick hem till tanja och blev fulla
HAR DU ONT NÅGONSTANS: i huvudet och magen.
FOLKÖL I KYLEN: trore faktyzt!
NÅGON KOMPIS SOM KNARKAR: haha
NÅGON SOM FÖRSTÅR DIG: melinda
EN TUFF KOMPIS SOM KAN FÖRSVARA DIG: jag klarare bra själv tack.
NÅGOT BEROENDE: cigaretter.
KÄRLEK I HJÄRTAT: loads of 'em.
ÄR DU SMART: ja.
NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST: grät inatt för att det kändes som mitt hjärta ville dö.
HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR: ne.
VAD VILL DU JOBBA MED? djur, konst eller ord haha höll på att skriva korsord ba ne eh va.
NÄR STAL DU SENAST NÅGONTING? haha stal en massa cigg för några veckor sen. vet inte riktigt hur.
VAD SA DU SENAST TILL VEM? till pappa typ NEJNEJENEEEEEEJJJJJ *14*
VEM FICK DU SENAST SMS FRÅN OCH VAD STOD DET? melinda: ja katjar

igår när vi skulle sova låg jag i mina pmsdimmor och tänkte på religionsskräcken igen, att jag har sån fobi för det. jag tror det läskigaste är att det inte ens är fint. om man får vara flummig och tro och gilla fina hippiegrejer så är det ok men typ eva och adam, vad är grejen liksom? det är ju inget fantasifullt eller fint med det, det är bara en SKITDÅLIG STORY. hela storyn med skapelsen är så jävla lam, kunde de inte kommit på nåt bättre liksom? och folk får tro på det där kan jag väl få tro att skivvärlden finns på riktigt och varfär ska man tro att det finns en gud som att människan behöver en gud som att inte jorden är sin egen inte vår. det finns valar och havssköldpaddor och tigrar på jorden, varför göra människan till en grej öth som bara pajar allt äh fuck it palla människor jag blir bara lack. och vi kommer få tillbaka så jävla hårt av jorden för att vi pajar allt, vi kommer dö.
så är det. det tror jag. dumbasses.

nu befinner jag mig hos min kära mamie. jag är så jävla trött.
och sjuk. imorgon har min hurtbror bestämt att vi ska ut och
springa klockan 10. jag gör det. för att han ska bli glad. jag går
ut och springer klockan 10 för att min bror ska bli glad. jag är snäll.

jag har köpt yoghurt för att hjälpa min mage att inte få frispel och
brinna upp fast här är inte så stressigt, det är hemma stressen är. jag
undrar om min familj som vanligt pejlat in min manienergi och
konspirerar mot mig eftersom de tar med mig på alla möjliga grejer
nu och ba TVINGAR bort stressen. men jag blir bara så jävla rastlös.
och datorer är skittråkiga och på tv är det bara the hills med spencer
som är helt jävla galen, cribs och paris hiltons BFF. i go mad.

jag kan verkligen inte röka om vi ska vara aktiva gänget här alltså, får
inte röka, måste röka, det bara snurrar massa cigaretter i huvet hela
tiden aaaaaah. casper blir skitsur om jag röker.
jag röker inte för att min bror ska bli glad.
han blir så ledsen när jag röker. inte röka. det spänner i händerna.

den här bloggen borde skrotas. palla.
sayonara.

Elina säger:
ingen vet
vad gör vi?
vad gör vi?
vad gör vi?
Lodde säger:
ingen vet
inget vet
ingenting vet
Elina säger:
HALLÅ
INGENTING
BERÄTTA ALLT DO VET NIGGA
Lodde säger:
som vadå?
ved mena du?
vad jag vet almännt
?
Elina säger:
ingenting vet
Lodde säger:
allmänt
vad vet du?
Elina säger:
nu känner jag att vi står och stampar på samma ställe här
Lodde säger:
yes, vi borde göra slut nu
haha
Elina säger:
ja, vi kan ju alltid vara vänner
Lodde säger:
eller göra nåt kinky som livar upp sexlivet
Elina säger:

Lodde säger:
haha
bögigt
Elina säger:

Lodde säger:
ett stekt ägg?
Elina säger:
som DÖDARRRR DIG I DIMMMAAANNNN
Lodde säger:
ajdå
ska vi klä ut oss till påskkärringar?
Elina säger:
ja, så knackar vi på hos olika människor, håller upp en folköl och säger "får vi förfesta här, schybba, du får en folköl"
Lodde säger:
låter som en helreko idé
Elina säger:
hvem er reko?
Lodde säger:
du
Elina säger:
man tackar ödmjukast

ibland hatar jag mitt utseende.
när jag var yngre hade jag issues med i princip allt. jag menar man har ju aldrig varit någon skitliten nätt brud med små jämna drag i ansiktet. jag hatade min näsa, mina käkben, mitt leende, att jag har så mörka ögonfransar, min höga panna, mitt trollhår som aldrig ville vara som jag ville. och jag hatade att vara hips don't lie, jag hatade mina breda axlar mina bröst mina höfter min intesåplatta mage.

och ibland gör jag fortfarande det. ibland när man ser sig själv på kort och bara fan, jag är fatzoe! men såhär, det roliga är att det jag får mest komplimanger för är en del av de grejer som jag hatade mest. ok det jag får mest komplimanger för är väl ögonen och kanske håret men av folk som betyder nåt får jag för näsan, pannan, leendet, kroppen. såhär. fina komplimanger. uttänkta komplimanger, du har så fina ögon är ju världens mest uttjatade raggningsreplik. och ok man har sina stunder men jag gillar fan mig själv, vad ska man annars gilla? jag gillar mina curves, ok jag skulle vilja vara mer vältränad så jag blev lite tightare och starkare men det GÅR ju att ordna, jag har ingen lust att svälta mig, jag har redan tillräckligt med matissues tack. och jag gillar min lejonnäsa. jag gillar mitt cpleende för första gången i mitt liv. jag gillar min lejonman. jag är ett lejon helt enkelt. ett ganska otränat lejon.

jag söker mig till känslor jag känner igen. fan vad jag saknar att inte vara snärjd. att inte vara pansar på pansar på pansar på pansar. på pansar. och att vara kär på ett oskyldigt oberäknande fnittrande sätt att inte hålla stenhårt fast vid ingenting. inte börja första månaderna i en sorts kokong av misstänksamhet. hit men inte längre tills jag vet något som jag aldrig kommer få veta. alltid tre steg bort eller full beredskap på flykt och jag måste ha känt saker. kunde inte slita mig. därför var jag tvungen att trampa på dig. höja ögonbrynen. kasta det på marken. jag försöker förklara varför det gör mig så stark att vara själv. jag kan använda styrkan till annat än full beredskap. giv akt och osäkrad kpist i högsta hugg. vaksamhet höger vänster bakom framför. jag saknar att inte vara rädd och hård och cool. saknar att skriva sjukt töntiga kärleksförklaringar. saknar att bli sårad på riktigt
inte bara höja på ögonbrynen
säkra
gå vidare.

allt angående kärlek. jävla strunt.
jag är mest pepp. ska ut och måla nu.
den här gången faktiskt i bikini. so long.